I morgon beger jag mig iväg på konferens igen, den här gången i Edinburgh. Och vet ni hur skönt det är att kunna ta tåget dit egentligen, och slippa hemska flygplatser? Oerhört skönt kan jag avslöja.
Men det ska faktiskt bli otroligt spännande för mig den här gången, och inte (bara) på grund av vetenskapen. Varför? Jo, det berättar jag när jag kommer hem igen.
Sicken cliffhanger va? Det är så jag ser till att ni tittar in här igen om circa en vecka.
Totalt omotiverad bild på mig från när jag var i Sorrento (och Pompeji) hösten 2010. Jag kände att det behövdes lite sol- och värmekänsla just precis nu.
Jag vet, jag vet, det var Alla Hjärtans Dag igår. Men jag bestämde mig för att inte skriva om våran. Mest för att vi länge trodde att våra hyresvärdar snott den.
Men som sagt, jag skulle inte skriva om den.
Därför skriver jag om Swedish Fish istället. Jag är normalt inte särskilt sötsugen (chips däremot...), men ni kanske kan förstå att jag inte kunde motstå de här när jag hittade dem i Austin:
Hördi-gördi fishar
Synd bara att de inte alls smakade som vanliga godisfiskar, utan bestod av sådant där gummi som man inte får ur tänderna på tre dagar. De gör oss inte rättvisa!
Vem anmäler sig som frivillig att utbilda amerikanerna?
Okej, jag hade en version av det här inlägget uppe innan som krävde mycket mindre kodskillz. Tyvärr har blogg.se så mycket fuffens för sig att de enkla greppen helt hade sönder sidan. Här kommer nu en uppdaterad version. Lite mer komplicerad, men för er är det bara att klippa och klistra så det kanske kan gå bra ändå.
Ja, jag har en tendens att störa mig alldeles för mycket på detaljer. Efter att ha använt min iPhone till att läsa bloggar i ungefär en vecka så har jag redan tröttnat på vissa småsaker. Så här får ni en minifix ni (i alla fall de på blogg.se) kan använda på era bloggar också, så att jag slipper slåss med dumma tangentbord.
Man kan ju tycka att det borde vara i standardkodmallen, men vi vet väl alla att blogg.se har seriösa brister.
I alla fall, det här är vad jag stört mig på: kommentarsifyllande. När man går in med sin iPhone (det kanske gäller Android också, vad vet jag) och ska fylla i namn, emailadress och hemsidesadress - som ju måste göras varenda gång, men det är en annan sak - så får man automatiskt stor bokstav i början, och man måste in och leta bland symboler för snabel-a och punkt.
Det dumma är att det behöver faktiskt inte vara så; det finns en enkel lösning. Tyvärr gör blogg.se den enkla lösningen omöjlig, men härnedan följer en hack som funkar, tack var min käre man för jag blev frustrerad och höll på att slänga blogg.se genom fönstret. Typ.
Innan - dumma dumma stora bokstav och fult tangentbord.
Efter - nu kan alla med iPhones dra en lättnadens suck! Titta vilket fint snabel-a som kikar fram.
Så här gör ni:
Gå in på Design --> Kodmallar.
Välj att Redigera inläggssida i menyn.
För säkerhets skull, kopiera all text i rutan och spara i ett Word-dokument eller liknande. Det är alltid viktigt att göra en backup om man ska pilla med något man inte är helt säker på. Eller till och med om man är säker. Skulle det gå fel så kan man bara kopiera och klistra in den gamla texten igen så funkar allt som förut. Se bara till att få med precis all text.
(Om ni redan hade hunnit ändra enligt mina tidigare instruktioner så ändra tillbaka till input type="text")
Leta upp (använd Ctrl+F eller så) den här koden: </form> (notera snedstrecket)
Kopiera in följande lilla kod precis efter </form>:
<script type="text/javascript">
(function() {
try {
var els = document.getElementsByTagName("input");
for(var i = 0; i < els.length; i++) {
if (/email/.test(els[i].getAttribute("name"))) {
els[i].type = "email";
}
if (/url/.test(els[i].getAttribute("name"))) {
els[i].type = "url";
}
}
} catch(e) {}
})();
</script>
Tryck på Spara kodmall för allt i världen!
Klart!
Så här ser det ut i min kodmall, och koden ska klistras in efter raden jag markerat.
Så, iväg och ändra i er egen blogg nu och för budskapet vidare så att vi kan förbättra världen för alla lata typer som jag!
Inte nog med att hon mördar mig i Wordfeud (ja, det spelet var väl oundvikligt nu när jag anslutit mig till iPhone-maffian), hon skryter dessutom om det högt och ljudligt!
Gris säger jag bara.
Gris.
Det är väl för väl att det har snöat, så att jag har något trevligt att titta på i alla fall.
Igår firade vi min käre mans födelsedag. Gammal har han varit ett tag, men nu blev han ännu äldre. Detta firade vi med lyxmiddag (pizza) och tårta (färdigköpt). Mysigt!
Lyxtårta.
Och PS: Kitty - det verkar inte som om det kommer att uppdateras här mycket oftare nu. Appen är ju bara jobbig ju. Tyvärr. Ni får nöja er med små sporadiska doser Everlasting ett tag till. I alla fall tills den där loggan längst upp återfår sitt vanliga utseende.
Jag har till slut blivit medlem i iPhone-familjen. Så nu är jag ju tvungen att testa blogg.ses app. Fast i vanliga fall så använder jag mig av HTML-redigeraren så jag känner mig lite bakbunden nu.
Och autocorrect försöker hela tiden lägga sig i. På engelska. Det blir lite irriterande i längden måste jag säga.
Okej, så det råkade bli februari, men en dag mer eller mindre gör väl inte så mycket? Jag skyller på att jag kom hem från jobbet klockan tio igår kväll (efter att ha hållit i en aktivitet under en outreachkväll) helt slutkörd, och det mindre än en vecka efter det att jag bombarderats med frågor från ett gäng IB-tjejer. Dessutom så har vårt internet varit mindre pålitligt, så det är väl också en anledning.
Så nu, mitt emellan outreachkvällar och internetdödar, nu passar jag på att berätta vad jag gjort den senaste tiden. I bilder. Och lite text.
Jag har firat jul hemma i Sverige.
Jag har firat nyår med traditionella och (imponerande nog) hemmagjorda (av min käre man) Holländska oljebollar (holländarna ser till att vi vet vad vi stoppar i oss i alla fall)...
...och annat mumsigt.
Jag har varit i amerikanska södern och hälsat på bästis med liten unge (bästisen är hon med hästsvans)...
Jag har alltid velat ha härligt färska och fräscha örter i mitt köksfönster så att jag kan använda dem i mina kulinariska mästerverk (eller i alla fall ha i lite basilika i salladen). Tyvärr så har jag en talang för att mörda plantor. Antingen glömmer jag att vattna eller så dränker jag dem. Om något mot förmodan överlever en vistelse i min lägenhet så beror det mer på en onaturligt stark överlevnadsdrift än på min kärleksfulla vård.
Men för ungefär en månad sedan så köpte jag mig en present: självvattnande krukor från min favorit Eva Solo. I de två jag unnade mig så planterade jag persilja och basilika. Och så här vackert blev det i köksfönstret:
Glada örter.
Och vilka perfekta krukor! I flera veckor skötte jag om dem och fyllde på den undre delen med vatten så fort nivån sjönk något, och båda frodades. Persiljan frodades så pass att den sög i sig allt vatten på ett par dagar.
Jag tror att det var det som blev dess död. Så här ser mitt köksfönster ut nu:
Mindre glada örter.
Basilikan som var mindre girig har i alla fall överlevt.
I helgen var det ju sådan där collegemiddag igen, och den här gången på riktigt. Black tie och allt krävdes.
Middagen inmundigades i Harry Potter-miljö med långbord och -bänkar. Och det var nog första gången jag varit på kalas där sex olika glas behövdes. Vatten, vitt vin, rött vin, dessertvin, portvin och... ehm... vad hette det nu igen? Aja, alkoholhaltigt var det i alla fall.
Dessutom fick vi inte bara en dessert, utan två. Efter varandra.
Och så här såg vi ut:
Vem kunde tro att jag råkat gifta mig med James Bond?
Uppklädd Everlasting.
Och eftersom en viss skeptiker antydde att jag inte har någon vänsterhandstalang så visar jag upp högerhanden också:
Ha!
En annan undrade hur jag bär mig åt för att hålla mina naglar så fina. Tja, för det första så vill jag påpeka att det här är första gången i mannaminne som mina naglar varit ganska exakt lika långa (nagelbitartiden räknas inte då förstås). Och för det andra så vet jag inte. Jag bara håller dem målade, det verkar stärka dem. Lite mer kan ni läsa i mitt gamla inlägg om att vara ex-nagelbitare.
Ikväll ska jag på snoffsig middag på mitt college igen. Det blir en überengelsk tillställning så då tyckte jag att det passade utmärkt med fransk manikyr. För engelsmän och fransmän är ju inte alls bittra fiender eller så. Särskilt inte historiskt sett.
Fiendenaglar
Jag blev faktiskt väldigt nöjd med resultatet, särskilt med tanke på att det var första gången på ungefär två år som jag försökt mig på det. Och inte fuskade jag med korrekturpennor eller mallar heller.
Ja, det händer inte så mycket här på bloggen just nu, men det beror mest på att det händer alldeles för mycket i livet så jag är helt slutkörd på kvällarna.
Och det trivs jag ganska bra med.
Nåja, i helgen var vi på, inte en, utan två julfester hos vänner. Vem kunde tro att man kunde skaffa så många vänner på så pass kort tid?
Festen i söndags hade sverigetema, så jag brottades med torrjäst och fick ihop helt okej lussebullar om jag får säga det själv. Värdinnan höll med (fast hon tyckte att det hette lussekatter). Och jag hörde en hel del uppskattande läten från andra också trots att de flesta rynkar på näsan när de hör orden "saffran" och "bulle" i samma mening.
Tittut (i det här läget hade jag panik och var övertygad om att rackarna inte skulle jäsa).
Det där superengelska som vi gjorde i söndags var helt enkelt att vi tog Bettan och körde till Midsomer.
Söder om Oxford finns nämligen ett helt gäng byar där Midsomer Murders spelas in. Så dit körde vi.
Först for vi bara runt lite på måfå, och en del fram-och-tillbaka blev det, men sedan hittade vi något som fick oss att stanna till: en äkta bypub. Vi var i och för sig tvungna att tränga in oss i ett hörn eftersom hela byn tydligen var där på söndagslunch, men hörnet var mysigt så det gick ju bra ändå.
Glad och söt mor på en parkeringsplats.
En kyrka nästan lika stor som själva byn.
Suddig bild på puben (och min man) men you get the gist.
Vi hittade stället där de troligtvis hade gömt liket, fast vi vågade inte titta efter.
I helgen kom min kära mor på besök, vilket naturligtvis var ytterst trevligt. Hon kom i fredags och då var vi rätt slutkörda, både fysiskt efter en lång resa fram och tillbaka till Edinburgh, och känslomässigt, så det blev Midsomer Murders i soffan.
Eller på TVn i alla fall; inga mord har skett i den soffan. Så vitt jag vet.
Lördagen tillbringade vi med att vandra omkring i Oxford på måfå. Vi tittade bland annat in på mitt college och särskilt då biblioteket (min mamma och min man delar ett intresse där):
Harry Potters bibliotek?
(De två tvingade mig att testa bibliotekssystemet åt dem med en bok vald på måfå, och igår fick jag ett argt email från bibliotekarien som undrade varför jag varit inne och stulit en bok!)
Middag inmundigades på självaste Jamie Olivers restaurang! Hur snajdigt är inte det?
Stilrena menyer.
Och ännu stilrenare mat. De här friterade svamparna var supergoda.
Söndagen tillbringades på ett ännu mer engelskt vis, men det tar vi imorgon.
Den här veckan har varit minst sagt omtumlande. Det känns som om jag har blivit flera år äldre sedan förra helgen.
En av de största händelserna var att vi var tvungna att ta beslutet att låta vår fine Trouble somna in. Hans njurar orkade inte längre.
Vår käre Trouble som skulle fått ett så fint liv hos svärföräldrarna med lyx som trädgård och allt. Nu hann han knappt uppleva det. Och vi tvingades ta farväl via telefon.
Här följer de tidigaste bilderna jag kunde hitta på honom, från vår lägenhet i Edinburgh där han ständigt hittade nya gömställen.
Otroligt nog så var det faktiskt hela två personer som gissade rätt: Snove och Pernilla. I alla fall om man kombinerar deras gissningar på rätt sätt.
Igår tvingade jag med mig Marcus till Londons O2-arena för att se... Hanson! Det bär emot lite (mycket) att erkänna det så här offentligt, men den där sommaren när jag var fjorton år så var jag huvudlöst förälskad. Då påstod jag bestämt att det var Zac som var min favorit, fast egentligen så var det Taylor. Men man kan ju inte vara som alla andra.
Men hur hett jag än önskade så lyckades jag aldrig få se dem live. De kom ju aldrig till Malmö...
Och så igår, ungefär exakt fjorton år senare (halva mitt liv, eeek) så gick den gamla drömmen i uppfyllelse. Och det var långt över förväntan! Jag trodde att jag skulle sitta där och nicka med lite och på så sätt som pliktskyldigast tillfredsställa fjortisen inom mig.
Men tror ni inte att de där sedan länge bortglömda känslorna smög sig upp till ytan? Efter bara ett par låtar så kände jag mig precis så bubbligt lycklig som jag skulle gjort då. Och trots att jag inte hört låtarna på mer än tio år så satt texterna där så totalt att jag kunde sjunga med i vartenda ord.
Kort sagt: en mycket lyckad kväll!
Nu blir det några bilder också.
Konserten hölls på IndigO2 och tyvärr var det här den enda bilden jag kom mig för att ta - på insidan av den berömda igelkotten! Smart.
Pöjkar på scen.
De soloade också, var och en för sig. Först Zac...
Igår var det så otroligt vackert höstväder att min käre man och jag bestämde oss för att ta en paus från stressen och ge oss ut på söndagspromenad.
Egentligen känner jag att första advent borde vara gnistrande vit, men jag är rätt nöjd ändå faktiskt. Så här såg det ut i parken vi har runt hörnet (lyx!):
Grinden krävs för att hålla inne... gässen?
Min käre man blev tillsagd att gå i förväg så att jag kunde få en bild.
Bro och vatten. Ungefär som det brukar gå till.
Ser ni gåshuvena som sticker upp på andra sidan ån?
Min käre man och jag begav oss till storstaden igen igår, den här gången för att njuta av en Latin Dance-show. Min bästa vän skulle nämligen vara med och dansa, och dansade det gjorde hon sannerligen! Det var verkligen synd att vi tvingades ge oss hemåt innan showen var slut, annars hade vi inte kommit hem alls. Eller ja, kanske, men vi hade fått ta tåget till Reading, byta tåg där till Didcot, ta bussen därifrån och sedan buss hem.
Fast vid närmare eftertanke hade det kanske varit värt det.
Aja, en trevlig kväll fick vi i alla fall med riktigt god (!) pub-mat (de serverade till och med vegetarisk fish & chips, fast egentligen så var det friterad halloumi), gott sällskap och imponerande show.
Tyvärr så fick vi inte lov att ta bilder, och jag är väldigt laglydig så jag gjorde inte det heller. Men här följer i alla fall några av resten av vår lilla utflykt:
Att vänta på bussen är otroligt spännande.
Så här ser Paddington ut.
Att vänta på folk är otroligt spännande.
Det var den här showen vi var och såg.
Nja, inlägget verkade lite (mycket) tråkigt utan några dansbilder, så jag snodde till mig en på tre av tjejerna. Hoppas ingen blir arg.
På vägen hem från stationen här i Oxford så delade vi förresten buss med ett gäng på ungefär tio glatt högljudda, något överförfriskade pensionärer. De sjöng Always Look on the Bright Side of Life för full hals och nöp pojkar i baken när de gick förbi i gången.
Vän: Igår var jag och såg en föreläsning av Brian Cox. Andra vänner: Jasså? Vän: Han hade gäster också. Brian May var där, och Jonathan Ross. Andra vänner: Var den nåt bra då? Vän: Nä.
Av detta kan vi då dra några slutsatser.
För det första så fikar jag med folk som känner kändisar. Det betyder ju att jag är kändis. Typ.
För det andra så betyder inte kändisskap att man nödvändigtvis är bra på det man är känd för.
Och för det tredje så är det svårt att imponera på astronomer.
Fast inte på mig. Jag blev oerhört impad. Men som sann astronom så visade jag det inte...
Jag deltar just nu i en alldeles för sen telefonkonferens (telecon). Ibland är det svårt att uppskatta det här med att jobba med folk över hela världen. Fast oftast är det så klart väldigt spännande och jag är inte helt säker på hur lilla jag hamnade här.
Dock är det nog så att jag inte deltar direkt. Jag lyssnar mest. Så det, i kombination med den sena timmen, gör det här med koncentration lite svårt.
Därav det här inlägget.
Men vi har folk i gruppen från Europa, båda USA-kusterna och Japan så det är ganska omöjligt att hitta en tid som är bekväm för alla (fast USAs östkust har lyckats misstänkt bra i lottningen). För tillfället växlar vi mellan två tider, så ena veckan pratar vi på eftermiddagen vår tid, och andra veckan blir det den här hemska tiden.
Dock är jag glad att jag inte bor i Japan. De stackarna växlar mellan 11 på kvällen och 7 på morgonen.
Kort (eller långt) sagt: jag har tråkigt. Så vill ni leka en lek? Leken heter Hitta Ekorren och går ut på... att hitta ekorren. I den här bilden:
Jag är en otroligt känd astronom (eller ja, åtminstonde tio personer har läst den enda vetenskapstext jag någonsin publicerat) som skriver om allt annat än astronomi. För vem behöver fler vetenskapsbloggar där en-som-vet-allt tålmodigt förklarar fysik för de-som-vet-mindre?